Live i Enköping
May 31st, 2010
 
Nu på lördag den 5 juni spelar vi live på Klara Hall i Enköping. Välkomna, hoppas vi ses där!
 
www.klarahall.net

Recensionsutdrag
May 31st, 2010
 
»Ibland går gudarna på jorden. Som nu.« – Frank Östergren, Rootsy.
 
»LYSANDE SVARTA BALLADER«. – Lars Lindström, Allehanda.
 
Det visar sig att Dan Andersson, Dagerman, Boye och Taube bara har väntat på att få bli märgig folkrock och krämig powerpop. Inte minst handlar detta om rösterna, som kommer från två rätt skilda håll men lyckas få musiken att bulta med ett stort, gemensamt hjärta. – Håkan Steen, Aftonbladet.
 
Det är ingen fråga om att de här tre personerna vet hur man gör … Magnus Lindbergs kärva sångstil är alltid en fröjd. »Vita lögner + svarta ballader« är ett genombra projekt…
– Po Tidholm, Dagens Nyheter.
 
Det första som imponerar är hur väl deras egna tonsättningar av Boye, Dagerman och Ferlin smälter in i miljön, och det andra är hur väl Basse Wickmans underskattade popröst och Magnus Lindbergs avsevärt skrovligare stämma fungerar intill varandra. Men det mest imponerande är hur de konsekvent klär visorna i klockrena The Byrds-arrangemang med jinglande och janglande Rickenbacker-toner på en botten av stabil folkpop med jordig orgel. Det är det som gör att man knappt kan ge sig till tåls i väntan på den andravolym som skivtiteln öppnar för. – Patrik Forshage, Nöjesguiden.
 
Magnus Lindbergs avslutande mörka psalm, Birger Sjöbergs »Bleka Dödens minut«, är till exempel mästerlig och visar att han tillsammans med Thåström hör till landets absolut bästa rocksångare. – Sune Liljevall, Arbetarbladet.
 
Men med facit i hand är det en leende klarblå himmel som agerar bröllopsvittne till oceaner av ljuvliga gitarrer, ylande orglar och underbara Byrdsharmonier och tolkningar av svenska klassiker. Det är stolta versioner. Fräscha versioner. Inget onödigt krångel. Ibland är det enkla bäst. – Dennis Andersson, Barometern.
 
Det slår gnistor om mötet, främst för att Lindberg och Wickman känns så genuint hemmastadda i bägge traditionerna. Magnus Lindberg är i högform med sin raspiga, men kraftfulla röst. Basse Wickman är inte bara en virtuos på tolvsträngad gitarr, han är också en känslig tonsättare. Lyssna på hur han behandlar Ferlins dikt »Getsemane«.
Jag njuter för fullt och höjer volymen. – Lollo Asplund, Corren.
 
Det är glädjande att vi tydligen kan se fram emot fler volymer. – Per Strömbro, Norra Västerbotten.
 
Det är stämsång med flöde och en brokig men homogen visskatt: »Balladen om Joe Hill«, Kipling, Bellman, Taube, Sjöberg, Dagerman… »Hej och hå, Jungman Jansson« – »en kyss i Yokohama« blir »ett fnask i Yokohama« när Harry Brandelius eufemi får ge vika för Dan Anderssons bild av en brutal verklighet.
– Ingrid Strömdahl, Svenska Dagbladet. +++++
 
»Vita lögner & svarta ballader« känns på riktigt. Musik för innergårdar eller lummiga stadsparker där vi varken vill ha singback eller öl serverad i plastmugg.
– Anders Mårtensson, Ystads Allehanda.
 
»Vita lögner + Svarta ballader, volym 1« är som helhet en imponerande stark svensk musikproduktion av det slag som bör premieras med såväl den stora publikens bifall som grammisjuryns röster. Fanns kategorin Årets comeback vore den redan vikt för herrarna!
    Med tanke på att står »volym 1« i titeln – och fortsättning säkerligen är att förvänta – är det bara att gratulera Lindberg och Wickman till en lika efterlängtad som lysande återkomst på den svenska musikscenens Stora scen! – Claes Olson, Mi.
 
Dan Anderssons »Till min syster« följer direkt, och då skapar Lindberg och Wickman den perfekta balansen mellan sina röster. Allt har fallit på plats, och då är vi ändå bara en tredjedel in i albumet.
     De stilmässiga mönstren förs vidare, flätas in i varandra och integreras. Ferlins »Getsemane« framförs i en värdigt reducerad ljudbild, Sjöbergs »Bleka dödens minut« får en närmast kyrkomusikalisk resning i sin ödestyngda blekhet, och Boyes dikt »I mörkret« får en touch av Dylan folksångaren.
     »Vita lögner + Svarta ballader, volym 1« är en mycket bra skiva. Samspelet mellan rösterna och kompet, liksom mellan rösterna, fungerar med suverän precision. Det neutrala
i sången speglar respekt … – Magnus Eriksson, Rootsy.
 
Lysande svarta ballader. Dan Andersson, vilken poet för alla tider. Tänk att han 2010 kan tolkas i rocktempo med klingande elgitarrer och låta, ja, fantastiskt mycket bättre än det mesta som skrivs idag.
     Rockveteranerna Magnus Lindberg och Basse Wickman har skapat den första volymen i en serie »Svarta ballader«, musiksatta dikter av bland andra Dan Andersson, Sjöberg, Boye, Taube, Dagerman.
     Skivan börjar med »Omkring tiggaren från Luossa«. Den gamla Hootenanny Singers-dängan vill man inte höra igen. Tänker man. Fel, fel. Lindberg och Wickman gör en fantastisk version, full av kraft och trovärdig övertygelse.
     Det fortsätter på samma överraskande sätt. Hälften så unga rockmusiker gör inte hälften så fräsch musik som herrarna Lindberg och Wickman. Inte minst roligt att höra den annars sparsamt förekommande Basse Wickman med sin härligt svävande 12-strängade Rickenbacker-gitarr igen. Bäst: Evert Taubes »17:e balladen« låter som en låt på Dylans klassiska »Blonde on Blonde«. Betyg: 4/5. – Lars Lindström, Allehanda.
 
LYSANDE MÖTE MELLAN SVENSKT OCH AMERIKANSKT. Med »Vita lögner + svarta ballader« gör Magnus Lindberg och Basse Wickman något som borde ha gjorts för länge sedan, nämligen att införliva amerikans folk-rock i den traditionella svenska viskonsten. Och som de gör det sen. De gamla låtarna som vi alla hört sedan barnsben sjuder av liv. Det är medryckande och välljudande tonkonst av högsta kvalité som får sin näring i den spännande mixen mellan det svenska och amerikanska musikarvet. I Lindberg och Wickmans spännande tolkningar draperas verk av Dan Andersson, Bellman, Dagerman, Boye, Taube, Ferlin och Birger Sjöberg i en musikalisk skrud som för tankarna till The Byrds och Bob Dylan. I centrum står Roger McGuinns, nej förlåt, Wickmans 12-strängade Rickenbacker, och sist men inte minst Marcus Olssons underbara orgel, som känns direktimporterad från Dylans »Highway 61«. Röstmässigt kompletterar de två huvudrollsinnehavarna varandra perfekt.
     Basse Wickman klara, ganska svala röst, skapar en spännande kontrast till Magnus Lindbergs slitna uttrycksfulla stämma. Och stämsången den är superb, som det mesta på skivan, ska tilläggas. Det är länge sedan jag känt mig så hemma musikaliskt som med »Vita lögner + svarta ballader«. Allt faller på plats, både mitt musikaliska arv och min nationella identitet. – Dan Marklund, PT Nöje.
 
Magnus Lindberg är nog den svenska artist som betytt mest för mig under de senaste 30 åren. Jösses, vad tiden bara rinner iväg … Och extra roligt är det att han slagit sig ihop med Basse Wickman, en annan favorit. Här lyckas de på ett alldeles utmärkt sätt göra folkrocktolkningar av texter av bland annat Dan Andersson och Taube och nya, egna tonsättningar av Dagerman och Ferlin med flera. När det gäller musiken har de hämtat mycket inspiration från gamla hjältar från 60-talet som framförallt The Byrds, Love och Bob Dylan. Men här växer det ingen mossa, för de låter väldigt inspirerade och ror med lätthet detta projekt i hamn. Det är bara att trycka på repeatknappen för här hänger musik, sång och texter ihop till en imponerande helhet. – Johan Annetorp, Rootsy.
 
De båda gamla rockarna har grävt sig ner i sin urmylla och hittat ett arv som nu framförs med kraft och rockkänsla. Här slamrar det. Elgitarren ljuder högt, orgeln pumpar ut distade basar och trummorna bullrar och här ligger eko.
     Lindberg och Wickman har sökt sig tillbaka efter något arv och ursprung och  hittat vad de sökte. Sedan har de försökt arrangera Dan Andersson-låtar som The Byrds gjorde med Bob Dylan och Pete Seeger och fått till moderna versioner som passar dem själva och därmed alla som kommit upp i ungefär samma ålder och inte vill höra dansband.  – Lennart Götesson, Dala Demokraten.
 
Just nu fascineras jag av att Magnus Lindberg och Basse Wickman gjort en så bra balladskiva tillsammans. Det rymmer bara gamla godbitar som »Balladen om Joe Hill«,  »Jungman Jansson«, och »17:e balladen« Att skivan heter volym 1 betyder också att det kommer minst en platta till. Jag väntar redan. – Ulf Hammarlund, Gotlands Tidningar.